Författarhemsidor som gör rätt, och vad resten gör fel

Jag letade efter bra författarhemsidor och räknade navigationen på ett antal kända författarsajter. Mönstret är entydigt, och det är ett strukturproblem snarare än en smakfråga.

Listor med bra författarhemsidor är lätta att skriva och meningslösa att läsa. En skärmdump säger ingenting om huruvida sajten fungerar, och ”ren design, fin typografi” är vad man skriver när man inte tittat förbi headern.

Så jag gjorde något tråkigare och mer användbart. Jag gick igenom navigationen på ett antal kända författarsajter och räknade. Navigationen är där tänkandet syns, eftersom det är det enda stället där någon varit tvungen att bestämma vad som är viktigast.

Metoden, så att du kan bråka med den

För varje sajt tog jag ut huvudmenyn och räknade punkter på översta nivån, och läste dem sedan som en främling skulle: beskriver den här etiketten något jag vill göra, eller något författaren har gjort. Jag noterade också sidans vikt, eftersom en sida som tar lång tid att komma fram är ett designbeslut oavsett om någon fattat det medvetet.

Det här är inget användbarhetstest. Jag har inte sett någon använda sajterna och tänker inte låtsas något annat. Det är en strukturell läsning, och strukturella läsningar fångar en viss sorts problem mycket tillförlitligt.

Vad bra författarhemsidor gör

Austin Kleon

Sex punkter: blogg, böcker, nyhetsbrev, föreläsningar, om, kontakt. Runt 61 KB HTML.

Varje punkt är ett förklätt verb. Läs något, köp något, prenumerera, boka mig, ta reda på vem jag är, hör av dig. De motsvarar nästan exakt de fyra anledningarna till att någon landar på en författarsajt. Nyhetsbrevet ligger i huvudmenyn i stället för nedgrävt, vilket säger vad han tycker att sajten är till för.

Bloggen betyder mer än den ser ut att göra. Den är anledningen till att sajten har ett syfte mellan boksläpp, vilket är problemet de flesta författarsajter aldrig löser.

Det som går fel, och varför det inte handlar om smak

Menyn som är en bibliografi

En mycket framgångsrik romanceförfattare har sju punkter i huvudmenyn, och alla sju är boktitlar. En annan har femton, mest titlar på böcker och serier.

Testa det som nybörjare. Någon har sagt åt dig att läsa den här författaren. Du landar på sajten och menyn erbjuder sju egennamn du aldrig sett. Det går inte att välja, eftersom valet kräver just den kunskap du kom för att få.

Det är ingen liten sak. Det misslyckas med den absolut vanligaste besökaren: den som funderar på att testa dig. För en etablerad författare med en hängiven publik är kostnaden dold, eftersom den hängivna publiken redan kan titlarna. De som tappas är de som aldrig hade berättat att de gick.

Menyn som är en butik

En stor fantasyförfattares navigation har tretton punkter och i praktiken är alltihop merch: samlarutgåvor, tryckta böcker, digitala böcker, nyheter, swag, kläder, dekaler, leksaker och spel, konsttryck. Runt 222 KB HTML.

För att vara rättvis gör den sajten något ovanligt och gör det medvetet. Han säljer direkt i en skala nästan ingen författare når, så butiken är affären. Det fungerar för honom.

Det är en usel modell att kopiera. Om du inte driver direktförsäljning svarar en meny av produktkategorier på en fråga ingen kom med, och begraver de två saker som faktiskt hade hjälpt dig: vad skriver du, och hur får jag veta när nästa kommer.

Sajten som är en vägg

Flera av sajterna jag tittade på hade ingen tydlig nyhetsbrevsanmälan högt upp och ingen synlig väg till kontakt från startsidan. En hade varken nyhetsbrevslänk eller kontaktsida nåbar från huvudmenyn över huvud taget.

För en författare med förlag och agent kan det vara ett medvetet val om att få vara ifred, vilket är helt legitimt. För alla andra tar det bort de två enda mekanismer som gör ett besök till en relation.

Mönstret under alltihop

Författarsajter organiseras kring vad författaren producerat. Besökare kommer med en fråga om sig själva: är det här för mig, var börjar jag, hur får jag veta när nästa kommer.

Nielsen Norman Groups arbete om mentala modeller beskriver vad som händer när de två inte går ihop. Folk letar inte tålmodigt. De drar slutsatsen att svaret inte finns och går, och de går i tron att sajten var ohjälpsam snarare än illa organiserad. Du får aldrig veta.

Lösningen är föga glamorös. Gruppera menyn efter vad en besökare vill göra, lägg alla böcker bakom en enda punkt som heter Böcker, och låt de enskilda titlarna bo en nivå ner där de hör hemma.

Ett test du kan göra på tio minuter

Be någon som aldrig läst dig titta på din startsida i tio sekunder. Ta sedan bort den och ställ tre frågor.

• Vad skriver den här personen
• Vilken bok ska du börja med
• Hur tar du reda på när nästa kommer

Kan de inte svara på alla tre är problemet strukturen, och ingen mängd ny fotografering löser det. Forskning sammanfattad av NN/g lägger det första estetiska omdömet på runt 50 millisekunder, så intrycket är satt långt innan de hittat något. Tio sekunder är generöst.

Vad jag skulle behålla från var och en

• Från Kleon: en meny på sex punkter där varje är något att göra, och ett nyhetsbrev som behandlas som ett huvudmål i stället för en eftertanke i sidfoten.
• Från bibliografimenyerna: boksidorna i sig är ofta riktigt bra. Misstaget är att befordra dem till översta nivån, inte att göra dem.
• Från butiken: modet att sälja direkt, om och endast om du faktiskt har publiken som bär det.

Det jag inte skulle behålla är antagandet att en sajt ska spegla en karriär. En karriär är en lista. Ett besök är en fråga.

Resonemanget bakom allt det här finns i del ett av serien, och nästa del går sida för sida genom vad som faktiskt hör hemma var. Vill du se hur jag skiljer struktur från yta finns det i varför jag designar UI och UX separat, och vad jag arbetar med står på vad jag gör.