Design för återvinning: monomaterial, lim, färg och märkning

Den del av förordningen som ligger närmast hantverket. Materialval, lim, färgyta och en märkning som behöver få plats i originalet.

Av allt i EU:s nya förpackningsförordning är det här den del som ligger närmast hantverket. Artikel 6 säger att alla förpackningar som släpps ut på marknaden ska vara materialåtervinningsbara, och definitionen har två halvor med varsitt datum.

Från 1 januari 2030 ska förpackningen vara designad för återvinning genom materialcirkulation, alltså så att det som kommer ut håller tillräckligt hög kvalitet för att ersätta nytt material.

Från 1 januari 2035 ska den dessutom faktiskt gå att samla in separat, sortera i ett eget avfallsflöde utan att förstöra andra flöden, och materialåtervinnas i stor skala.

Den andra halvan är den som fäller folk. En förpackning kan vara teoretiskt återvinningsbar och ändå falla, för att ingen anläggning i praktiken sorterar ut den.

En kasse, ett band, ett klistermärke och en hängetikett. Fyra material, en förpackning. Det är där återvinningsbarheten avgörs.

Monomaterial är det enda beslut som verkligen räknas

Sorteringsanläggningar sorterar på material. En förpackning av ett enda material hamnar i rätt hög. En förpackning av två material som sitter ihop hamnar antingen i fel hög eller i restavfallet.

Det låter enkelt och är det inte, eftersom laminat finns av en anledning. En kartong med ett tunt plastskikt håller fett och fukt ute. En påse med ett metalliserat skikt håller syre ute. Man byter alltså inte till monomaterial gratis, utan mot ett annat problem: kortare hållbarhet, sämre barriär, eller ett dyrare material.

Det designbeslutet är verkligt och det är ett avvägningsbeslut. Poängen är att det numera har ett datum.

Tre saker som brukar gå att göra utan att förlora något:

Etiketten i samma material som förpackningen. En papperslapp på en plastflaska är en materialblandning. En etikett i samma plast som flaskan är det inte.

Fönstret. Ett plastfönster i en kartong är ofta det enda som gör förpackningen till en blandning. Ibland behövs det, ofta är det där för att någon tyckte det var fint att se produkten.

Insatsen. En vikt insats i samma kartong som lådan ersätter både plasttråget och fyllnadsmaterialet, och gör kartongen mindre samtidigt. Det hjälper tomrumskvoten i samma svep.

Limmet, som ingen tänker på

Lim är det vanligaste sättet att förstöra en i övrigt ren förpackning. Ett starkt lim som inte släpper i vattenbad följer med pappersmassan och blir till klibb, alltså föroreningar som sänker kvaliteten på hela satsen.

Frågan att ställa till leverantören är inte ”vilket lim använder ni” utan ”släpper limmet i återvinningsprocessen för det här materialet”. Det är en fråga med ett ja eller ett nej, och den ställs sällan.

Samma sak gäller etiketter som sitter för hårt. En etikett som inte går att skilja från förpackningen är en materialblandning oavsett vad den är gjord av.

Färg är ett återvinningsproblem, inte bara ett uttryck

Det här är den del som gör ont för en designer, för det går rakt in i identiteten.

Heltäckande mörk färg på plast gör materialet svårare att sortera optiskt. Kolsvart är det klassiska exemplet: sorteringsutrustning som läser reflekterat ljus ser ingenting alls, och materialet går till restavfall trots att det är en ren polymer.

Mycket färg på papper följer med i massan och sänker kvaliteten på det som kommer ut. Metalliserade skikt och vissa lacker gör samma sak.

Det betyder inte att förpackningar ska vara omärkta och beige. Det betyder att färgytan är ett materialval och inte bara ett estetiskt val, och att en identitet som bara fungerar med heltäckande tryck står sämre rustad än en som bär på form, typografi och kontrast.

Det finns en riktig designfråga gömd här, och den är intressantare än den låter: hur mycket av ett varumärke sitter egentligen i den tryckta ytan? Ofta betydligt mindre än man tror. En form, en proportion och en typografi bär ett varumärke långt utan att täcka materialet.

Återvunnen plast ser inte ut som ny plast

Artikel 7 kräver en minsta andel återvunnen plast i alla plastdelar från 2030, mellan 10 och 35 procent beroende på typ, och mellan 25 och 65 procent från 2040.

Konsekvensen för designen är enkel att beskriva och obekväm att acceptera. Återvunnen plast är sällan lika klar, lika vit eller lika färgstabil som ny. Batchvariationen är större.

En design som bygger på ett kristallklart material eller en exakt färgmatchning på plast kommer att bli svårare att hålla, och det är bättre att veta medan man ritar än när provtrycken kommer.

Återvinningsbarheten blir ett betyg, och betyget har ett pris

Det som gör det här till en budgetpost i stället för en princip är graderingen. Återvinningsbarhet är inte ett ja eller ett nej. Den uttrycks i klasserna A, B och C, satta från 2030 på kriterier för design för återvinning och från 2035 på både design för återvinning och återvinning i stor skala, per förpackningskategori.

En förpackning under klass C räknas som tekniskt icke återvinningsbar och får inte släppas ut på marknaden. Från 1 januari 2038 krävs minst klass B.

Det kommersiella ligger i artikel 6. När de relevanta akterna har varit i kraft i 18 månader ska producenternas avgifter för det utvidgade producentansvaret differentieras efter återvinningsbarhetsklassen. Bättre klass, lägre avgift. Det gör ett plastfönster och en heltäckande lackyta till en löpande kostnad i stället för en smakfråga, vilket brukar vara det argument som faktiskt flyttar ett beslut.

Märkningen behöver få plats

Från 12 augusti 2028, eller 24 månader efter genomförandeakterna om det infaller senare, ska förpackningar bära en harmoniserad märkning med information om materialets sammansättning.

Harmoniserad betyder att den ser likadan ut i hela unionen. Alltså inte den symbol du ritar själv, och inte i den storlek som råkar bli över.

Det är i praktiken ett layoutkrav. Märkningen ska sitta någonstans, vara läsbar och inte se ut som en efterhandskonstruktion. Original som ritas nu bör lämna plats åt den, för det är billigare än att öppna originalet igen 2028.

Allt det här hamnar i ett dokument, så skriv ner det medan du gör det

Att kraven på återvinningsbarhet är uppfyllda ska visas i teknisk dokumentation för förpackningen. Det dokumentet sätts ihop av någon vid något tillfälle, och det sätts ihop av exakt den information som fanns i rummet när materialbesluten togs.

I praktiken rekonstrueras det nästan alltid i efterhand av någon som inte var där, ur mejl och ur en leverantör som sedan dess har ändrat sin specifikation. Att hålla en enkel lista över vad förpackningen består av, uppdaterad när ett beslut ändrar den, är en halvtimmes arbete utspritt över ett projekt och dagar av arbete sparat i andra änden. Det är samma vana som att hålla ett designsystem ärligt medan man bygger, i stället för att dokumentera det när sajten redan är ute.

Ordningen jag skulle arbeta i

1. Kartlägg vad förpackningen består av, lager för lager, inklusive lim, lack, etikett och färg. Svaret bor ofta hos leverantören och inte hos dig.
2. Leta efter blandningarna. Fönster, etiketter i annat material, metalliserade skikt, plasttråg i en kartong.
3. Fråga leverantören om limmet släpper i återvinningsprocessen.
4. Kontrollera om det du valt sorteras i praktiken där dina kunder bor, inte bara på papper.
5. Lämna plats åt märkningen i originalet.

Ingen av punkterna kräver en jurist. Alla fem är designbeslut, och de flesta av dem är billiga att ta nu och dyra att ta om.

Serien börjar med en genomgång av förordningen och dess datum, och del två handlar om tomrumskvoten. Förpackningsdesign, tryckoriginal och materialval är en del av det jag arbetar med, se vad jag gör.